Jag började i Sten Sture denna säsong och det är nästan overkligt att serien avslutas redan nu på lördag. Att komma ny till ett lag är alltid lite spännande. Att inte känna någon och att ingen känner mig. Att börja på noll kan både vara skönt men också lite jobbigt. Från början var min tanke att jag skulle ligga lågt, men från tränarna fick jag tidigt direktiv att de önskade att jag skulle ta plats. Det är klart att det är inspirerande och roligt att få vara med och påverka men samtidigt är det en balansgång, jag ville inte komma in och ta någon annan spelares roll och därmed skapa en irritation.
Jag blev dock otroligt bra bemött av Sten Sture. Mitt första möte med klubben var med Anders Hiller och Charlotte Karlberg och det var verkligen ett riktigt trevligt möte. Jag kände direkt att båda var riktigt härliga människor som jag skulle trivas med. De gav mig en bild av en positiv förening med just de eldsjälar som idrottslag behöver! Jag gjorde aldrig någon provträning så vi båda ”köpte grisen i säcken”. Viktigt för mig var att laget skulle ha ambitioner och visioner och det kände jag att Sten Sture hade.
Socialt tycker jag att jag anpassade mig tidigt till laget. Det är ett härligt gäng, både spelare och ledare. Vi har kul ihop och det är väldigt viktigt. Tycker att det är lite tråkigt att jag inte kommit upp i den nivån jag velat prestationsmässigt på banan. Kan inte säga vad det beror på men det bygger upp en viss frustration när känslan finns att jag kan mer. Jag är dock en spelare som kämpar mycket, bygger mitt spel mer på min storlek och kraft, och därmed går det alltid jobba hårt det räcker en bra bit. Självklart är jag inte missnöjd men det är inte så lätt som många tror att ta klivet ner och kunna göra en stor skillnad. För mig har det inte varit just så enkelt i alla fall.
Det jag tycker har varit jobbigast är just ”lagtänket” på banan. I IKSU hjälpte vi varandra mer. Varje byte löpte någon och öppnade ytor för andra. I division 1 är detta inte lika utvecklat. Antar att det är för att det räcker långt att springa för sin egen del. Jag hoppas att vi kan ta ett ytterligare kliv i detta avseende. Det gäller att laget har ”högt i tak” där spelare uppmuntrar varandra att hjälps åt genom att tipsa varandra. På detta sätt anser jag att spelare och laget kan utvecklas ytterligare än när bara tipsen kommer från lagets tränare. I IKSU skolades vi till att själva, i våra formationer, skulle försöka lösa de problem som uppstår på banan. Detta utvecklade spelförståelsen, lagkänslan och varje individs betydelse för laget. När individen utvecklas blir spelet bättre och individen gladare. För mig är glädje på innebandyplan när laget presterar en fartfylld och kreativ innebandy.
